Apan

Nordens sämsta extremskidåkare ger sin syn på samtiden

"Känner mig mysig i kroppen som när jag var fem år gammal!
Som när man satt i mammas knä och tittade på Bolibompa!"
              -"K-J" efter en hårdhänt behandling på den lokala hamamen

För ett ögonblick verkade det som att allt sökande efter den legendariska förfesten skulle ha varit förgäves. Det första orden som nådde våra öron när dörren öppnades var "nu måste vi gå!" varpå åtminstone en majoritet av deltagarna redan stod i tamburen i full färd med att få på sig sina ytterkläder. Dock så hände här något. Kanske var det det faktumet att jag, K-J och Flavio nog tyckte att vi åtminstone skulle gå in och hälsa. Eller var det kanske bara så att någon slags allmän konsensus gällande turkiska bussars (o-)punktlighet som gjorde sig gällande? Hur som haver var förfesten helt plötsligt igång igen utan att någon verkade hänga med i svängarna. Så det var bara att ta seden dit man kom och öppna ytterligare en 'Effes'. Dock kröp det, åtminstone någonstans i mitt eget bakhuvud, en känsla av att vi kanske borde vara lite mera fokuserade på att hinna med den där chartrade bussen. För utan den skulle vi ju stå oss ganska slätt. Det var dock visst någon på förfesten som hade koll. Ett antal extremt förvirrade och högljudda telefonsamtal fördes och vi kunde alla försäkras av den allt mera berusade österrikaren att allting var i sin ordning. Helt plötsligt vart det dock så dags att börja bege sig ut för att hoppa in i bussen. Men så fort vi tagit oss ut från lägenheten upprepades samma procedur som tidigare. Den allvetande telefonkommunikatören som pratade med någon ännu mera allvetande på andra sidan luren förtäljde att bussen skulle dröja ytterligare en halvtimme. Så med det sagt ropades det i kör att "låt oss gå in och fortsätta festa".

Tredje gången gillt. Alla ut ur byggnaden och mot bussen. Nu var det ju emellertid så då att vår buss inte skulle anlända utanför själva lägenhetskomplexet, utan en bit därifrån vid en pittoresk bensinmack! En bensinmack som visade sig vara samma bensinmack som jag, K-J och Flavio hade stått och varit förvirrade vid några timmar tidigare. Hade vi alltså bara vetat vart vi skulle hade vi kunnat gå till förfesten istället för att sitta en halvtimme i två olika taxibilar. Det är lätt att vara efterklok. Nog för att bensinmacken var pittoresk, men det var ju ändå den chartrade bussen som var målet. Så när det inte fanns någon buss där och inte heller någon i sikte började vi ana lite oråd. Dock fanns det inte så mycket annat att göra än att vänta. Så vi väntade. Och väntade. Och efter att ha väntat ytterligare en gång började de flesta av oss tröttna på riktigt. I mitt tycke var det ju ingen panik, vi kunde ju alltid ta oss in tillbaks till Taksim och göra natten där. Men nu var det ju den här superhajpade villafesten som hägrade så allra helst ville vi ju dit. Men utan buss skulle det ju bli svårt, och någon sådan verkade verkligen inte ha för avsikt att dyka upp. Nu var det ju ändå en viss rotation bland fordonen på bensinmacken så efter kanske en timme dök det upp en buss, som såklart visade sig vara fel. Men skam den som ger sig, desperate times calls for desperate measures! Så de turk-talande i gänget gick fram och började prata och köpslå med chauffören och helt plötsligt så hade vi en buss. Då det var lite oklart om vi eller chauffören visste vart vi skulle rådde det en viss tvekan till att hoppa in. Men då turkarna inte verkade ha några tvivel var det väl bara att hänga på, för till festen ville vi!

Den lilla minibussen gasade ut på motorvägen och körde iväg i rasande fart. Utanför fönstret svischade moskéer och skyskrapor förbi i natten. Efter ett tag blev det dock uppenbart att vi faktiskt bara körde i blindo, i högsta fart på motorvägen, ut från Istanbul. De som tidigare med höga röster hade deklarerat att de visste vart vi skulle, kände den som hade festen och hade koll visade sig nu... ja, inte ha någon koll. Att det inte var någon som visste adressen eller orten dit vi skulle var en sak. Men det var desto mera intressant att ingen verkade ha något nummer till någon av organisatörerna på festen. Men nu kommer det konstiga. Faktiskt, helt ärligt, så brydde jag mig inte särskilt mycket. Jag såg istället på det hela som något av ett äventyr. Jag menar, vi satt inte i sjön. Vi, åtminstone jag, satt förhållandevis bekvämt i en minibuss och fick, vad som skulle visa sig bli kanske tidernas mest utförliga, sightseeing i Istanbuls förorter och landsbygd. För efter kanske en timme i minibussen hade skyskraporna förbytts mot öppna, månbelysta fält och enstaka lador här och var. Total kontrast. Jag var fortfarande helt oberörd men konstigt nog var det nu en lite mera osannolik person som började tappa tålamodet. Den annars alltid så lugne Flavio började nu bokstavligt talat "lacka ur". Och visst visade väl detta en del prov på ganska urusel samordning och logistik. Men det enda Flavio hade att säga var "Ah man, this is Turkey! I'll tell you, only in Turkey!". Och i ärlighetens namn, om en italienare tycker att någonting är dåligt organiserat och rörigt, då är det ganska illa. Stämningen i minibussen började nu bli lite hätsk och de flesta började gå över till att vråla diverse saker på turkiska. Men det enda som jag och K-J kunde göra var att göra det bästa av situationen. Någonstans skulle vi ju komma.

Vi rullade in i någon liten by och helt plötsligt parkerade bussen på en liten bensinmack. Chauffören skulle tydligen fråga efter vägen. Alla ut ur bussen och kiss- och rökpaus. Knappt hann någon utföra varken det ena eller det andra innan det vrålades att det var dags att åka igen. Tillbaks ut på landsbygden och ut på den minsta av grusvägar. Efter upphetsade turkiska utrop vänder bussen med hjälp av en 28-punktsvändning med ungefär ett grässtrås marginal till dikeskanterna. Tillbaks till samma bensinmack. Samma procedur en gång till. Alla ut ur bussen, alla försöker röka och/eller kissa, någon vrålar att alla ska in i bussen igen. Ut på landsbygden ännu en gång. Och innan jag förstod vad som hade hänt var vi återigen på bensinmacken. Nu hade dock de flesta tröttnat på denna procedur och resan som nu säkert närmade sig 3 timmar. Tydligen var det nu någon påväg som skulle veta vägen och skulle lotsa oss. Inte var det nog så många som trodde på det den här gången. Men när vi för 87:e gången packade in oss i bussen igen och körde iväg hände något. Helt plötsligt saktade vi in vid en väg. Och helt plötsligt blev det någon form av eufori i bussen. Vi var framme! Jag kunde inte tro det. K-J kunde inte heller tro det, och i synnerhet inte Flavio. Men så var det. Vi hade klarat det! Vi hade hittat den maffiga och episka husfesten. Den visade sig vara... föga imponerande. Det var ett stort hus. Det var mycket folk. Och det var en pool som var iskall. Trots att den var iskall var det självklart en handfull amerikaner som ville visa hur balla amerikanska college-studenter är och som således hoppade i och ur poolen med gåshud så skarp att den såg ut som sandpapper.

Ett ganska tydligt exempel på den turkiska språkrevolutionen som ägde rum i början av förra seklet. Man tar in låneord från andra språk och stavar dem helt enkelt som de låter. Smått genialiskt.

Karl-Johan alias "Günter" på ett random fält någonstans långt utanför Istanbul

Den ökända villafesten

Ett blekansikte med en drink

Mästaren Burak visar lärljungen hur man spelar det på nyinköpta instrumentet

Flavio tappade vi nästan direkt då han hittade nå andra Erasmus-legender att utbyta historier med. Så jag och K-J flanerade runt och studerade förödelsen av vad som en gång nog hade varit en ganska fin villa. Nog för att möblerna var urtagna, men jag hade nog inte för något pris i världen lånat ut mitt hus till denna festen. Man kan säga mycket om svenskar, men en sak som nog är sann är att vi har en ganska stor vana med alkohol. På gott och ont. Oftast talas det bara om de onda delarna. Men även fast det finns undantag så vet ändå de flesta svenskar hur man skall handskas med alkohol. Det där med att dricka 5-liter hemmagjort vin och sedan spy som en räv hela natten är något som många klarat av redan som 15-åringar. I Turkiet är det dock inte så. Här anses det superhäftigt att bete sig så som 15-åringar gör i stadsparker i svenska mellanstora städer på somrarna. Och då menar jag att det anses superhäftigt bland 25-35-åringar också. Där sker det ibland något av en kulturkrock. När en fest marknadsförs med slogans som "drink hard or go home!" så vet man att det inte kommer bli vackert. I Sverige är det nog inte många som ens skulle försöka på sig något dylikt. Festen blev dock inte så urartad som den kanske hade kunnat blivit. Huset revs trots allt inte. Efter att ha varit där några timmar kände både jag och K-J att vi nog sett det bästa av den här festen. Att ta sig därifrån var dock inte helt enkelt då det ju låg ute i den verkliga salladen. Det enda som fanns var några chartrade bussar, varav de första skulle avgå klockan 0600... Så efter att ha väntat ut tiden rörde vi oss nedåt och kunde åtminstone lokalisera rätt buss. Vi var i ganska god tid, något som visade sig klokt. När det började närma sig klockslaget blev bussarna så fulla att väldigt många antingen blev ståendes i gångarna under hela den en-timmes långa färden, eller fick vänta till nästa busslast 3 timmar senare. Det kändes oerhört skönt att få komma tillbaks till civilisationen i Istanbul efter denna mycket konstiga festkväll.

Dagen efter kände sig varken jag eller K-J särskilt häftig. Så efter att ha varit utslagna i stort sett hela dagen kände vi att vi ändå ville råda bot på vår slöhet och ohälsa. Så vi gjorde vad varje god turk hade gjort, vi gick till ett hamam. Ett hamam är ett turkiskt bad med tillhörande massage, en inrättning med mycket gamla anor och som är djupt respekterad i det turkiska samhället. Män och kvinnor är i åtskilda delar av de ofta tempelliknande byggnaderna och därefter kan reningen börja. Det var lite samma stuk som en japansk onsen med många olika typer av varma bad duschar som skulle gås igenom för att renas. Efter vad vi tyckte var tillräckligt av den varan gick jag och K-J och satte oss i bastun för att bli mjuka i huden. Detta för det kommande momentet som kom snabbare än någon av oss hade räknat med... Helt plötsligt stack det in ett huvud genom bastudörren som med extremt barsk min och utrop deklarerade att det var slut på bastandet för vår del. Det var en av de två massörerna. Vi fick sätta oss vid varsin station. Jag själv fick börja med "hudreningen" och K-J fick den turkiska massagen på den stora varma stenplattan. Hudresningen går ut på att en extremt stor, hårig turkisk man (jag vet inte om detta är standard men så var det här åtminstone) tar en väldigt grov borste och ännu grövre tag och river av huden från din kropp. Bokstavligt talat. Det är också därför man bastar innan, för att huden skall bli mjuk. Idén är att ta bort gammal, död hud. Det är inte så obehagligt som man kan tänka sig men ibland var det ju långt ifrån skönt. Jag kan ju också bara säga kort att man nog inte skall ha några homofobiska tendenser om man skall gå in på ett hamam... Efter att ha rivit av några kilo gammal hud och blivit avduschad var det min tur på varma stenen. Massagen var väl som massage brukar vara, fast lite mera hårdhänt. Det var också väldigt tydligt att HÄR HÅLLER MAN TYST! Annars är man ingen riktig turkisk man! Yppade man så mycket som ett pip fick man genast en barsk rytning och extra hårda tag från de turkiska massörerna.