Karibu Kenya

"Känner mig mysig i kroppen som när jag var fem år gammal!
Som när man satt i mammas knä och tittade på Bolibompa!"
              -"K-J" efter en hårdhänt behandling på den lokala hamamen

För ett ögonblick verkade det som att allt sökande efter den legendariska förfesten skulle ha varit förgäves. Det första orden som nådde våra öron när dörren öppnades var "nu måste vi gå!" varpå åtminstone en majoritet av deltagarna redan stod i tamburen i full färd med att få på sig sina ytterkläder. Dock så hände här något. Kanske var det det faktumet att jag, K-J och Flavio nog tyckte att vi åtminstone skulle gå in och hälsa. Eller var det kanske bara så att någon slags allmän konsensus gällande turkiska bussars (o-)punktlighet som gjorde sig gällande? Hur som haver var förfesten helt plötsligt igång igen utan att någon verkade hänga med i svängarna. Så det var bara att ta seden dit man kom och öppna ytterligare en 'Effes'. Dock kröp det, åtminstone någonstans i mitt eget bakhuvud, en känsla av att vi kanske borde vara lite mera fokuserade på att hinna med den där chartrade bussen. För utan den skulle vi ju stå oss ganska slätt. Det var dock visst någon på förfesten som hade koll. Ett antal extremt förvirrade och högljudda telefonsamtal fördes och vi kunde alla försäkras av den allt mera berusade österrikaren att allting var i sin ordning. Helt plötsligt vart det dock så dags att börja bege sig ut för att hoppa in i bussen. Men så fort vi tagit oss ut från lägenheten upprepades samma procedur som tidigare. Den allvetande telefonkommunikatören som pratade med någon ännu mera allvetande på andra sidan luren förtäljde att bussen skulle dröja ytterligare en halvtimme. Så med det sagt ropades det i kör att "låt oss gå in och fortsätta festa".

Tredje gången gillt. Alla ut ur byggnaden och mot bussen. Nu var det ju emellertid så då att vår buss inte skulle anlända utanför själva lägenhetskomplexet, utan en bit därifrån vid en pittoresk bensinmack! En bensinmack som visade sig vara samma bensinmack som jag, K-J och Flavio hade stått och varit förvirrade vid några timmar tidigare. Hade vi alltså bara vetat vart vi skulle hade vi kunnat gå till förfesten istället för att sitta en halvtimme i två olika taxibilar. Det är lätt att vara efterklok. Nog för att bensinmacken var pittoresk, men det var ju ändå den chartrade bussen som var målet. Så när det inte fanns någon buss där och inte heller någon i sikte började vi ana lite oråd. Dock fanns det inte så mycket annat att göra än att vänta. Så vi väntade. Och väntade. Och efter att ha väntat ytterligare en gång började de flesta av oss tröttna på riktigt. I mitt tycke var det ju ingen panik, vi kunde ju alltid ta oss in tillbaks till Taksim och göra natten där. Men nu var det ju den här superhajpade villafesten som hägrade så allra helst ville vi ju dit. Men utan buss skulle det ju bli svårt, och någon sådan verkade verkligen inte ha för avsikt att dyka upp. Nu var det ju ändå en viss rotation bland fordonen på bensinmacken så efter kanske en timme dök det upp en buss, som såklart visade sig vara fel. Men skam den som ger sig, desperate times calls for desperate measures! Så de turk-talande i gänget gick fram och började prata och köpslå med chauffören och helt plötsligt så hade vi en buss. Då det var lite oklart om vi eller chauffören visste vart vi skulle rådde det en viss tvekan till att hoppa in. Men då turkarna inte verkade ha några tvivel var det väl bara att hänga på, för till festen ville vi!